det är helt sjukt hur mycket man kan tänka på en person som man inte ens har träffat..
man kanske inte ens har snackat med personen, ändå vill man veta allt om den!

när jag var liten så var jag sjukt besatt av backstreet boys, jag ville inget hellre än att träffa dom..
jag läste intervjuer och såg dom på tv.. jag drömde tillochmed om dom!
till slut gick det så långt så jag trodde liksom att jag kände dom!
en natt drömde jag att jag var med dom backstage efter en konsert och precis när jag skulle kyssa min favoritmedlem så vaknade jag....
....och började storböla!
det kändes som att det hade tagit slut med min första pojkvän (eller åtminstone som jag trodde att det skulle ha känts) eller att jag förlorat en nära vän..

eller som i somras.. hade ett svagt minne av en kille från srf, bestämde mig för att åka till gbg o träffa honom igen och samtidigt bo hos dom under metaltown..
vi smsade konstant i två veckor, fylleringde varandra och snackade om hur mycket vi skulle pussas (!) när vi sågs... vad tror ni det blev av det?
PANNKAKA! allt blev bara helt fel, vi klickade inte och hela skiten kändes mest bara awkward!

sånt är helt sjukt, man bygger upp en sån bild av en person, och sen när man väl träffas så är den bilden inte alls den samma som i verkligheten.. antingen blir man besviken eller blir man glatt överraskad, och tycker personen är en jätteintressant människa som man absolut vill träffa mer! tjej som kille..

därför är jag numera jätteskeptisk till såna irl-möten efter att man lärt känna varandra över telefon eller dator..

men samtidigt.. tänk alla som träffats på internet genom dejting-sidor och sånt..
helt plötsligt fick jag en jävla respekt för personer som träffas på internet..
vilken bild av sig själva som dom måste leva upp till.. credit till dom som lyckas!